Som många västgötaspetsägare har upptäckt, blir det ofta så här – har man en västgöte, blir det ofta fler ganska snart…….. I mitt fall var det så, jag hade goldendamen Rakel, som visserligen började bli till åren, men hon var inte lastgammal och så fanns där Clara Cluck, som gick för full maskin – men ändå kände jag att det fanns plats för en ”göte” till!

Nu blev det så att min härliga, arbetsvilliga goldentik Rakel hastigt blev mycket dålig och jag fick låta henne somna in och så blev det plötsligt bara Clara och jag. Så gick ett antal månader – jag hade sedan länge varskott Eva Jacobsson, Grålötens kennel, att jag gärna ville ha en västgöte till, en kull väntades under senhösten -00.

Clara och jag hade det bra, det tog ett tag efter att Rakel försvunnit, innan Clara slutade leta efter henne – det kändes svårt, men genom extra aktivering kom hon rätt snart i balans igen.

Äntligen!!!!
6 November 2000 föds Y-kullen på Grålötens kennel!
I den kullen finns 3 tikvalpar - kanon!
Jag valde ganska snabbt ”Ylva Yllesocka” och hon åkte hem i mitt knä nyårsdagen – 01 och kallas Stina.

Stina är nog den sötaste västgötaspetsvalp jag sett – och det vill inte säga lite :0), alla valpar är näpna, men inget slår västgötar. Clara jobbade hårt i ca två veckor på att lära Stina vem som bestämde – d v s hon ignorerade henne totalt! Lade sig demonstrativt i tvättstugan och glodde in i köket, eller i badrummet och glodde ut i hallen. Kom Stina och fjäskade så tittade Clara bort med en min av total liknöjdhet och man såg pratbubblan ”gode tid, ta bort kräket”. En morgon när jag stod i duschen, såg jag genom duschdörren konturerna av Clara på badrumsmattan.
Det såg inte riktigt ut som vanligt, jag öppnade dörren och si! Där låg lilla Stina tätt tryckt intill Claras mage och Clara såg väldigt nöjd ut.

Så småningom blev det dags att börja träna med Stina. Vi började med lydnadstävlingar – gick riktigt skapligt och hon fick sitt LPI. Sedan kom appellsök och hon blev uppflyttad med bra poäng , men jag kände att Stina hade inte riktigt den uthållighet i sökarbetet som krävs för att hålla upp i klasserna.
Vi fortsatte med lydnaden och nu tävlar Stina i klass III, vi tränar också en del blodspår och satsar på anlagsprov.

2004 parade jag Stina med Hurradonet X-Bert T:son Feldt, en härlig hanhund med ett sagolikt temperament. Fyra välskapade valpar föddes i maj -04 – alla var döda inom 9 dagar. Det var ett fruktansvärt hårt slag – mitt första försök som uppfödare och alla valparna dör!
Bakterier var boven, det visade obduktion av den sista valpen - en tröst i sorgen var ändå att det inte förelåg något genetiskt fel. Efter kontakt med specialistveterinär och antibiotikakur gjorde vi om parningen – den här gången blev det två valpar. Stora, friska valpar! En tik och en hane.
Stina var en mycket bra mamma, fixade och donade med dom, lekte och uppfostrade – skötte det hela perfekt! Jag beslöt mig ändå för att Stina skulle bara ha den här kullen, hon hade haft två jobbiga förlossningar , (även om den andra gav ett betydligt bättre resultat än den första) och det fick räcka.

Oxbergets Arnljot (Ruben) flyttade så småningom hem till sin pappa Valle, och Oxbergets Birka (Bitte) fick bo kvar hemma med morsan. Se vidare på Bitte och Rubens sidor.

Stamtavla