Hundar jag minns

 

S LCH  SUCH  TJH Grålötens Clara Cluck ”Clara”
E. Chipsmakers Dynamit Harry – U. Grålötens Färska Fikon
(f 1993 – † 2006)

Clara vid utställning i Tvååker, Halland – 2001 Här är Clara 13 år och 9 månader
Foto: Leonie Darling Foto: Anna Jarander

 

    Clara, Grålötens Clara Cluck, hämtade jag på Grålötens kennel våren 1993. Claras mor var Grålötens Färska Fikon och hennes far var Chipsmakers Dynamit Harry. Jag hade tillbringat ett antal timmar i valplådan innan jag hämtade Clara, men bestämde mig ganska tidigt för att hon var den lilla tik jag ville ha. Hemma fanns redan två goldentikar, en då 13-årig dam, Honey och så Rakel, 5 år gammal. Båda två tog Claras ankomst med stor fattning och sans. Clara hängde i deras pälsar, klev och trampade på dem, snodde leksaker från dem – var allmänt vidrig och påfrestande – men båda goldendamerna log hult, nickade mot varandra och tycktes säga ”jamen, hon är ju bara en liten valp, låt´na hållas”. Gränsen gick dock vid matstöld! När Clara försökte åla sig fram mellan någon av goldendamernas framben för att försöka sno åt sig ur deras matskålar – jojo, då slog åskan ner!!! En gång försökte Clara med var och en av goldendamerna – men bara en gång!!

Jag började träna sökarbete med Clara och lydnad. Hon blev snabbt uppflyttad till lägre klass sök, men sedan ägnade vi oss mer åt lydnaden. Efter idogt tränande och tävlande blev Clara lydnadschampion – det kändes verkligen bra!

Jag hade hållit på en hel del med räddningsträning, med min ena goldentik och blev nu också intresserad av bevakningsarbete. Bestämde mig för att Clara skulle bli bevakningshund – en ganska tuff utmaning med tanke på att västgöten är rätt ”glappkäftad” – något som definitivt inte passar en bevakningshund. Dessutom var Clara bara 32 cm över havet, gränsen för bevakningshund låg (i alla fall då) vid 40 cm mankhöjd.

Clara fick emellertid dispens och vi tränade på. Första certprovet klarade vi inte, men nästa gång gick det galant och Clara kunde nu ståta med titeln Tjänstehund bev. HV.

Vi var alltså med i hemvärnet och under ett antal år deltog vi i diverse övningar och tävlingar – Clara skötte sig storartat!

Lite vid sidan av så tränade vi också viltspår. Clara fixade anlagsprovet och vi tävlade öppen klass en gång, men sedan blev det inte mer, vi hade för mycket annat för oss.

Utställning t ex – Clara  blev också SUCH och har faktiskt ställts ut så sent som i november i år (2006)  – travade glatt runt i ringen och domaren häpnade över hennes vitalitet, vid nära 14 års ålder.

 

När jag började skriva Claras sida, trodde jag så säkert att hon skulle finnas med oss ett tag till – men de sista två veckorna försämrades hennes balans och hon verkade ha betydligt mer ont i sina ben, en kväll kunde hon inte alls stödja på ena frambenet, bättre nästa dag, men ändå väldigt stelt och lite halt.

Då kände jag att nu var vi där – det var dags för Clara att resa vidare – nu började gränsen mellan värdigt och ovärdigt hundliv komma väldigt nära. En vänlig veterinär, som känner både mig och Clara, kom hem den 14 november – Clara fick gå bort lugnt och värdigt, liggande i mitt knä i sin favoritsäng, mumsande på små goda kakbitar, ända tills hon började somna.

Nu ligger hon bredvid sina kompisar, min dotter och svärsons gamla hundar, Riesenhanen Kaiser, Collietikarna Märta och Ebba, på deras mark på Helgö.

Det sliter i hjärtat, tårarna kommer ofta, men ändå känner jag ett lugn – det var rätt – nu behöver jag inte ha en klump i magen och undra ”hur ont har hon egentligen” – ingen kall, lång vinter kommer att göra henne ännu sämre i sina ben.

Clara har gett mig så oerhört mycket – den här tjänsten gjorde jag henne gärna, hur tung och svår den än var.

Sov gott, världens bästa Clara!

Här kommer några bilder på fler ”änglar” – saknar dom alla.
 

Sommar 1980 – Matte och liten Honey-valp tar en tupplur.
Myself and puppy Honey taking a nap.

Honey, Rakel och Anton lekte mycket tillsammans
Honey, Rakel and Anton played a lot together

En av Rakels små egenheter :0) Att stå på huvudet!
One of Rakels ”specialities” – standing on her head

Rakel och jag är stolta förstapristagare i lydnadsklass I, 1989
Proud firstprizewinners i obedience class I 1989

Jestanes – tänker ungen aldrig somna?
Sigh – will she never go to sleep?

Rakel älskade verkligen hallon – och det gör alla våra hundar
Rakel did – and all our dogs do – love raspberries

Comments are closed.